Live från buschen

Efter ca 18 timmars resa är vi ”äntligen” framme… Flyresan var inte bland det roligaste jag upplevt… inte på grund av själva flygningen (att  man befinner sig på 11 000 meters höjd, och till skillnad från Ida inte lärt mig hoppa fallskärm ännu) utan snarare för att  jag inte lyckades somna en sekund å därmed satt vaken i  över åtta timmar isträck å bara väntade…

Till på köpet trodde jag av någon anledning att det bara var en halvtimme kvar och glad i hågen började förbereda mig när jag insåg att vi inte ens hade flugit halva tiden! Det gjorde inte att tiden gick snabbare om man säger så!

Det första som slog emot oss när vi kom till flygplatsen var den speciella indiska lukten, mysko…sedan den chockerande värmen…Den som gör att man svettas konstant och att kläderna klibbas fast…mysigt! Bara att vänja sig är jag rädd.

När vi åkte från flygplatsen, med chauffören som knappt kunde ett ord engelska, fick vi se den indiska slummen för första gången… med plåt/papp/trä skjul å ruckel på vardera sida av gatorna som kryllar av hundar som strövar runt och letar mat och dt värsta, barnen som sov på trottoarerna. Reaktionen blev att man stängde av…inte föra att man inte bryr sig, utan för att man inte kan ta in allt på en gång…

Nu sitter jag i Kajsas och mitt gemensamma rum, i  lägenheten  vi delar med två andra tjejer. Den ena tjejen heter Victoria, från Tyskland, i samma ålder som mig och tar hand om oss eftersom vi inte riktigt har hunnit träffa någon av de ”ansvariga” än. Men hon visar oss runt och ser till att vi får mat att äta å vatten att dricka. En liten ”mamma” med andra ord. Den andra tjejen har vi inte träffat än, men jag tror att hon är svenska, från Göteborg. Så det ska bli spännande att träffa henne också!  

Victoria tog oss med till Chembur tidigare idag, så vi kunde ta ut pengar, köpa kläder och se oss omkring. Så idag har jag inhandlat min första indiska outfit och åkt mopedriksha för dörsta gången! Nej Andreas, den var inte lika cool som din moppe =)Jag har också gjort den inte så trevliga upptäkten att det bor tusentals inte alltför mysiga tusenfotingar (halvstora randiga monster) ute på campusområdet...vilket innebär att jag är stundtals livrädd när jag traskar omkring!

Nu efter en sval, eller kall, dusch blir det en ganska lugn första kväll. Det är mycket som måste smältas…

Ja, så nu vet ni att jag, trots att jag saknar alla hemma, får handskas med min lilla tusenfoting fobi och har svårt att fatta att jag ska vara här i tre månader, ändå lever och mår bra!


Så, här är lite bilder så länge... Vårt rum.



Kajsas hörna av rummet



Min hörna/Internethörnan



Toaletten (En riktig dessutom, hälsa farfar det så han blir lugn!)

Kajsa, så ni vet hur hon ser ut!


Åsså jag, i min nya indiska outfit, precis som jag lovade mamma!