Live från buschen

Idag har jag varit på praktiken igen, på Chaupahti Beach där centret ligger. Den där lilla stunden innan vi börjar jobba, efter all tågstress, när vi sitter vid ”stranden” är helt underbar... på den där halvtimmen hinner jag ladda batterierna lagom mycket så jag klara av resten av dagen sedan! =)

Idag har Austarliens premiär-minister varit på besök på centret...Varför? Ingen aning! Men viktigt var det i alla fall... de stackars barnen har förberett sig inför det halvtimmes-långa besöket under hela dagen. De har fått städa hela centret, vilket garanterat tagit hela veckan, och idag har det till och med skurat backen, eller betongplattorna, utanför centret och allt skulle vara iordningsställt. När ministern (och resten av kompaniet) sedan kom, eskorterade av poliser, fick barnen sitta i rader på golvet framför dem och sedan uppträda med olika sånger och sånt de övat på. Alla ansträngde sig verkligen...vilket tog energi från alla. En av pojkarna somnade mot min axel sittandes på golvet – han försökte verkligen hålla sig vaken men det gick inte... Åh vad gulligt tänkte jag vid första anblicken, men sedan började jag fundera på varför och insåg att han troligtvis är en av de små stackarna som måste arbeta hela nätterna och vara på centret på dagarna och kände med ens att det inte var lika gulligt längre. Pojken var självklat lika söt och gullig...men det skar i hjärtat när man tänkte på vilket hårt liv den lille grabben troligtvis lever! Det är inte gulligt att få arbeta när man är kanske sju är gammal... det är bara orättvist!

Barnen var i alla fall väldigt duktiga idag. Och modiga...som vågade uppträda inför dessa främmande människor. Man blir nästan lite stolt över dem slog det mig!

Efter att dessa celebriteter gett sig av slutade vi lite tidigare i dag. Michelles lärare från USA besökte centret idag och de skulle tillbaka till skolan på ett möte så vi åkte hem lite tidigare än vanligt – vilket var skönt dels eftersom man då inte behöver åka under ”rushour” hela vägen, vilket underlättar en del och dels för att jag var ganska utmattad och hungrig...(två bananer och tre digestive mättar en stund men sedan behöver det fyllas på!)  =)

Precis innan vi skulle gå hann vi dock se hur en av pojkarna föll huvudstupa ner från en mur och landade magplask och med huvudet rakt i betonggolvet...Eller jag såg som tur är inte själva fallet utan bara efteråt. Så förutseende som jag är har jag mitt lilla första-hjälpen-kit med mig i väskan så jag försökte rycka in...men pojken klarade sig otroligt bra. Bara ett skrapsår i pannan som jag ”inte behövde oroa mig över” och därmed behövdes inte min hjälp. Det såg dock otäckt ut och stackarn lär ju få en rejäl bula om inte annat! Men men...

 ”What doesn’t kill you make you stronger” eller vad är det man brukar säga...Här verkar de ha anammat det uttrycket i hög grad i alla fall!!!

Nu ska jag gå till matsalen och äta ett, efterlängtat, mål ris och grönsaksröra...som jag faktiskt, trot eller ej, har kommit att börja, i alla fall nästan, gilla! Det är ju mat i alla fall och jag känner inte att jag har rätt att klaga efter allt elände man ser här. Dessutom serveras maten nästan varje kväll tillsammans med bröd, eller ”Rootis” som de kallas, vilka faktiskt påminner lite om pappas hembakta bröd... Men de är inte riktigt lika goda! =)